Jag har just förstått varför jag har så svårt att andas just nu. Ångest helt enkelt. Men det finns faktiskt ingen känsla som heter ångest, så låtom oss ta reda på vaD det egentligen är som döljer sig bakom... *brain/heartstormar* Ångestångestångest... SORG FRUSTRATION SJÄLVHAT/FÖRAKT Jag känner mig frustrerad över mitt liv. Detta är inte så som jag vill ha det, vara eller leva. Jag vill ha en egen lägenhet och sluta ta ansvar över någon annan. Det är inte så att MA eller PA eller Habibi lägger ansvaret på mig direkt, men jag tar det som den storasyster jag är... Varför tyckër ingen om mig? I skolan var jag inte särskillt populär. På jobbet vet jag inte om någon tycker SPECIELLT mycket om mig. Jag är väl ok. När jag mött folk på mina resor, Island, Israel... Varför fastnar folk för varandra men aldrig för mig? VARFÖR FASTNAR NI INTE FÖR MIG?! Jag kanske är tråkig, ointelligent, ful, opassande... Ingen vill väl vara kompis med en sån? Igår kände jag dödslängtan för första gången på minst 2 veckor. Det var läskigt =/ MEN VARFÖR TYCKER INGEN OM MIG?! :'( Varför är MITT hjärta så lätt att krossa? Varför är JAG så lätt att glömma?

All around me are familiar faces
worn out places, worn out faces
Bright and early for the daily races
Going nowhere, going nowhere
Their tears are filling up their glasses
No expression, no expression
Hide my head I wanna drown my sorrow
No tomorrow, no tomorrow

And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles
It's a very very, mad world, mad world

Children waiting for the day they feel good
Happy Birthday, Happy Birthday
And I feel the way that every child should
Sit and listen, sit and listen
Went to school and I was very nervous
No one knew me, no one knew me
Hello teacher tell me what's my lesson
Look right through me, look right through me

<chorus>

... vill jag bara skrika.

Ett ord.

Ett endaste litet j*vla ord.



...



Sshh... tyst.
Prata inte mer.
Tyst!
TYYYST!
HÅLLKÄFTENFÖR H*LVETE!

SLUTA UPP MED DIN GALLIMATIAS,
ORDEN RIVER SÅR I MIN SJÄL SÅ DET KLIAS!
ALLERGISK MOT DIG OCH DITT SKITSNACK,
GÖR MIG EN TJÄNST OCH HÅLL KÄFT, TACK.



Ibland vill jag bara flippa.
Kanske på mina föräldrar, kanske på någon arbetskamrat, kanske någon på bussen eller någon bekant. Bara be dem hålla käften. Sluta fylla mina öron med skitsnack, fördomar, elakt förtal, ogenomtänkta åsikter, dumma råd man inte bett om, allmän idioti typ "The Hills"... Jag vill fifan bara vara ifred med mina tankar.

Tröstlösa dagar, när himlen är grå,
grå som ens själ och man känner sej så
innerligt ensam och mätt på att leva,
mätt på att skratta och ljuga och spela
känslor man aldrig förnummit och känt,
- tröstlösa dagar, som återvänt!

Tröstlösa dagar, vars slagor slå
sommarens blommor till halm och strå,
dimgråa timmar när ledan sitter
tung vid ens sida och dödens glitter
är i ens öga och lyser på allt
söndersmulande, klart och kallt...

- Nils Ferlin

...utan varken mening eller mål.
Alltid nån som blir över.
Säg mig, varför blir det alltid så?


Här sitter/ligger jag i sängen och ska sova.
Personalfesten resulterade i mycket lovord, dels för att jag är jag och dels för att jag vann kareoketävlingen (trodde inte det fanns en chans i helvetet att jag skulle göra det, men det gjorde jag visst ändå)...

Det är lustigt. Jag borde vara glad.
Jag vann tävlingen mot 7 andra jätte duktiga deltagare och har fått både komplimanger för min insida och min utsida ikväll. Varför önskar jag ändå att jag föll ner för ett stup, bröt alla ben i kroppen och hamna i koma? Varför hatar man sig själv och varför gör inte alla det? För bara några år sedan trodde jag att alla hade självmordstankar ibland, och att alla hade skadat sig själva. Men så var det visst inte.

Voad ska man goora?
Ingen aning.

G'natt.

Kärlekens tid

Rör vid mej nu.
Fyll mitt liv ända till bredden.
Jag som var ett barn då.
Söker min sång.

Vem tog min sång?
Vem berövade mej gåvan?
Vem gav mej min styrka?
Jag var ett barn.

Kärlekens tid
Har bevarat min längtan.
Jag som var ett barn då
Söker min sång.

Rör vid mej nu
Fyll mitt liv ända till bredden
Du gav mej min hunger
Jag är ett barn.

Lyrics: Ylva Eggehorn
Music: Benny Andersson

Jag får lov att vara hur jävla ledsen som helst.

Jag tvingar aldrig någon att lyssna på mig (ibland måste dock mina arbetskamrater ställa upp som psykologer, annars spricker mitt hjärta där på plats och det vore ju most unfortunate när vi har produktion att tänka på), jag tvingar ingen att tänka som mig, jag "lockar" inte folk in i mitt "mörker". Det är trevligt som fan att skratta, ha ha HA! Men vad gör jag om mina skratt inte känns äkta? Vad gör jag om det kommer tårar när jag försöker le? Jag beskrev det för min psykolog - det känns som de dagarna då jag skrattar, lever och fröjdas ligger som en tunn tunn hinna över mig och under är det bara smärta och köttsliga sår. Så tunnt och går sönder så lätt. Gråten är redan påväg innan jag ens har fått anledning att bli ledsen.


Jag skulle aldrig säga till någon; "gråt inte", "sluta nu", "är du fortfarande ledsen över det där?", "livet går vidare", "man KAN inte vara ledsen över det som varit" - jo det kan man. Man kan vara jääävligt ledsen. Flera år. Hela sitt liv. Watch me.

Jag förespråkar inte offermentalitet, självnedvärdering eller att fastna i gamla tider och problem man inte kan göra något åt. Jag förespråkar; "Voad ska man goora?" (bästa av situationen förstås). Men att springa ifrån sin ångest tjänar ingenting till. Ångesten är som en vän man inte vill ha, men som ändå kan kännas som den enda som förstår dig. En som skyddar mig, men sakta med säkert dödar mig. Äter upp mig tills jag blir tom inuti och det enda som finns kvar är det tunna skalet jag trodde var jag.


Fuck it.
Nu ska jag lyssna på "Håll mitt hjärta" på repeat, små äta alt. inte äta alls eller bara äta glass och godis och sen bli arg på mig själv för att jag är tjock, ligga i sängen hela dagen och lukta svett, isolera mig och fantisera om självdestruktivt beteende och kanske ta mig ett glas vin eller 4. Eller så bara jag släpper lös all min smärta och gråter hejdlöst tills min man kommer hem och får ta hand om mig. Eller nej nu ångrade jag mig igen och ska nog städa lite och fundera över saker och ting och hur jag ska bearbeta min sorg och smärta på bästa sätt. Eller så skiter jag i allt och somnar. Viva la borderline!

Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ

...måste ju innebära att leva monotont, eller?
Oj, menade visst monogamt ;)

Parkera f*ttan...
Lite trångt och bökigt men sen sitter det som en smäck?
Parkera 10 min eller betala avgift?
Endast förhyrda f*ttplatser?


Bild från Sthlm Pride Parade 2006

Om 8 dagar är jag 25år gammel och folk frågar hur det känns...

... tja vad ska man säga...

... jag är frisk, vackrare och visare än någonsin, har lärt mig mycket på 25år och har ändå en stor del av livet på mig kvar att lära mig ännu mer och använda min kunskap på att göra bra saker och komma hur jävla långt som helst...

... ääh fifan!


Jag bor fortfarande hemma, har fortfarande inget självförtroende, aldrig haft någon självkänsla, aldrig kännt mig trygg (jo iof. Fann en vän jag kände trygghet med likt aldrig förr, men Gud tog honom ifrån mig), vet inte ens om jag tror på Gud... Jag har samma relationsproblem som förr, samma issues med mig själv och min omvärld, ser ungefär likadan ut som alltid fast med fler ärr och lite fetare, har inget körkort, kan inte vara ensam utan att få panik och självmordstankar, äter fortfarande bara mackor, kan inget speciellt om något speciellt, är säkert fan inte ens bra i sängen, har fortfarande ingen konkret identitetskänsla a.k.a. vet inte vem jag är eller vad jag står för, har dålig kontroll över mina impulser, gråter mycket, ofta arg och pms:aktig, aldrig haft en "förhållande" liknande relation som överlevt 1½ år om ens det, bara att jag sitter och skriver denna jävla skiten säger väl allt?! Jag sitter här och funderar ordentligt över hur fruktansvärt dålig jag är och hur misslyckat andra människor kan se på mitt liv. Fyhelvete vad tragiskt och äckligt detta känns.


Att fylla 25 år är egentligen så jävla mycket skitsamma.
Spelar roll om det var 15 jordsnurr, 25 bast eller 40år det enda jag fucking vill, det enda jag ber om det är att Gud eller vem fan som helst (Fan kanske ;P) ger mig lite jävla lugn och ro i mitt huvud och mitt hjärta! Låt inte mina vänner försvinna/dö ifrån mig! Låt mig äntligen finns lite jävla RO i själen! Och FGS ge detsamma till mina stackars föräldrar som efter 20 tillsammans och snart 10 år isär fortfarande inte lärt sig någonting. Låt mig vakna upp utan dimma i mitt hjärta, torkade tårar på mina kinder, bly i mina ben. Ge mig frid!

... works in mysterious ways.


Senaste nytt på idé listan;

- Hälsa på fadderbarn i Kambodja
- Läsa arabiska i Marocco
- Lära mig fittparkera... oj menar fickparkera förstås ;)
- Skaffa en binär tatuering
- SUPER SWEET 25 party! (på G)
- Rensa ut folk ur mitt liv/underliv/hjärna/hjärta (ongoing)
- Fixa iordning min dator så HVan matchar varandra (redish!)
- Fira Halloween i New York! (på G)

 

ps. Hallo du! ;P ds.

En dikt jag hittade på en lapp i en hög i mitt rüm;

"När dagen är kommen då mitt ljus brunnit ut,
och portarna öppnas för mitt liv tagit slut,
Då väntar du på mig och tar mig i hand,
leder mig bort ifrån hav ifrån land,
Högt ovan bekymmer och folket som gråter,
där älskar vi förevigt, där fröjdas vi åter"

...